Upphovsmannen

image3Carpe Diem, fånga dagen. uttrycket i sin helhet är, “Carpe diem, quam minimum credula postero” och återfinns i den romerska diktaren Horace bok Odes 1.

Det mesta vi vet om författaren är hämtat från hans böcker, samt en kort biografi, skriven av Suetonius (Vita Horati), känd som författare av världens första självbiografi. Horace föddes år 65 före Kristus och dog år 8 före Kristus. Hans egentliga namn var Quintus Horatius Flaccus. Om hans föräldrar vet vi egentligen inte så mycket. Hans far, tycks åtminstone under en tid, varit slav hos romarna, under kriget mellan romarriket och flera Italienska städer år 90 – 88 före Kristus. En av de städer som romarna förde krig mot var Venusia i södra Italien och det var där Horace växte upp. Fadern lyckas dock bli fri från slaveriet och stärka sin sociala position. Horace nämner sin far i en dikt, Satires, dikt sex i boken, Odes 1. Sin mor nämner han aldrig i sina skrifter, inte heller huruvida han hade några syskon.

Fadern bekostar sonens utbildning i Rom och, troligen efter faderns död, beger sig Horace, som nittonåring, till Aten för att studera vidare vid den akademi som Plato en gång i tiden grundade. Det var troligen också här som han först kom i kontakt med den antika grekiska lyriken. Här började Horace också att umgås med andra studenter, barn till högt uppsatta romare. Efter mordet på Julius Caesar år 44 före Kristus, fick Marcus Brutus i uppdrag att resa till Aten och försöka förmå bildade italienare att återvända och strida för att åter göra Italien till en republik.

De som studerat fick, med tanke på att de inte hade stridsvana och i många fall, inte var av högre stånd, erbjudande om en mycket hög rang. Horace accepterade att bli ” tribunus Militum ,en av sex ledande befattningshavare i ett typiskt legion”. En grad som annars bara erbjöds män av senaten och ryttare av rang. Horace var ingetdera. Utnämningen tycks ha gett upphov till avundsjuka bland hans mer välsituerade studiekamrater, vilket Horace antyder i Satires 1.6.48. Horace blev krigsbefäl och drog ut i strid mot Octavians trupper i de norra delarna av Grekland. Octavian blev senare känd som Kejsare Augustus. År 42 före Kristus led de republikanska styrkorna ett hårt nederlag mot Octavians trupper, de formligen krossades i striden vid Phillipi. I Odes 2.7.10, berättat Horace senare, något självironiskt, hur denna strid var en skam för honom själv, då han flydde, lämnande hela sin krigsutrustning kvar på plats.

Octavian erbjuder efter slaget vid Phillipi, de överlevande en välvillig amnesti. Horace som flytt striderna accepterar och återvänder till Italien för att finna att hans faders egendom har konfiskerats. Han börjar därför, enligt egen utsago, skriva poesi för att få in pengar för sin överlevnad. Samtidigt lyckas han också få arbete som statlig notarie. Ett ganska lättsamt arbete, då det mesta av skrivarbetet kunde läggas på sekreterare. Det var under denna tid som Horace började skriva på de två böckerna Satires och Epodes.

Horace anammade den skrivteknik som framförallt de grekiska poeterna från 600-talet och 500-talet före Kristus använt sig av. Några av hans mest kända inspiratörer var Pindar, Sappho och Alcaeus. Horace förlade dock handlingarna till Kejsar Augustus tid, vilket starkt bidrog till hans popularitet som poet. Horace börjar, via bekanta, att röra sig i kretsen kring Kejsar Augustus och denne i sin tur blev förtjust i Horace skrivande och uppmuntrade honom att fortsätta. I vilken ordningsföljd Horace skrev sina böcker är inte helt klarlagt, men det finns god anledning att tro att följande kronologi är riktig.

Satires 1 (cirka 35-34 före Kristus)
Satires 2 (cirka 30 före Kristus)
Epodes (30 före Kristus)
Odes 1-3 (cirka 23 före Kristus)
Epistles 1 (cirka 21 före Kristus)
Carmen Saeculare (17 före Kristus)
Epistles 2 (cirka 11 före Kristus)
Odes 4 (cirka 11 före Kristus)
Ars Poetica (cirka 10-8 före Kristus)

“Carpe diem, quam minimum credula postero”. Fånga dagen, eller snarare, lev i nuet för om morgondagen vet vi intet, är slutraden i första Odesbokens elfte poem. Horace skriver poemet till vännen Leuconoe, som Horace anser lägger alldeles för mycket tid och pengar på att anlita astrologer och spåmän för att få reda på sin framtid.