Influenser

image4Som nämnts tidigare, influerades Horace tidigt i sitt skrivande av äldre grekisk litteratur. Till största delen av författare som Pindar, Sappho och Alcaeus.

Satires visade på en, för det dåtida romerska väldet, unik litteraturstil, där sociala och etiska frågor som riket stod inför togs upp, man kan väl säga att Episodes var en ganska naturlig följd av tankegångarna i Satires. Ironiskt nog ändrades han stil ganska radikalt efter detta, från socialt engagemang, till mera privata filosofiska tankar. Det var också under denna period som han, tack vare författarkollegan Virgil, kom in i kretsen runt Kejsar Augustus.

Ungefär vid den här tiden fick Horace en egendom, Sabine, av Gaius Cilnius Maecenas, en politisk rådgivare till Kejsar Augustus, tillika en slags kulturminister och en stor beskyddare av unga poeter. Hans efternamn lever kvar än i dag i ordet mecenat, det vill säga, en person eller organisation som ekonomiskt eller på andra sätt främjar konst och litteratur eller andra kulturyttringar.

Epodes är skriven som en Jamb, det vill säga en stigande versfot bestående av två stavelser.
Epodes är en ganska tydlig imitation av den grekiska poeten Archilochus skrivsättt. Genren innehöll ofta kränkande och obscent språk och kallas ibland “skuldpoesi”. Mycket talar för att Horace skrev Epodes för att få sin samtid att skämmas för att man inte tog sitt sociala ansvar utan i stället lockades av de stora rikedomar som kunde uppnås genom plundring och korruption.

I Odes, “hyllningar”, främjar sig Horace än mer från det offentliga till förmån för de privata filosofiska tankarna. Texterna är fortfarande inspirerade av de äldre grekiska författarna, men handlingen förlagd till nutid, Kejsar Augustus romarrike, och handlar som sagt mer om det privata livet och dess förutsättningar än det offentliga livet. Ett allt starkare intresse för filosofi kan skönjas. Ändå visar Horace i Odes tydligt sin allt närmre koppling till Kejsaren. Octavian, som fortfarande kallar sig så, omnämns först som Kejsar Augustus i Odes 3.3 och 3.5.

Under perioden 27-24 före Kristus handlar de politiska anspelningarna i Odes mest om romarnas krig i Storbritannien, arabländerna, Spanien, samt Parthien, en region sydost om Kaspiska havet. Kejsar Augustus hälsas tillbaka som en älskad härskare vars sjukdom oroat romarrikets befolkning. Till författarens egen förvåning mottogs inte Odes med några större ovationer från allmänheten, vilket Horace själv skyllde dels på avundsjuka, dels på att han levde ganska isolerat på sin egendom, långt borta från det sociala livet i Rom. Ironiskt nog är det just slutraderna i en av dikterna i Odes 1 som i nutid är hans mest kända, Carpe Diem.

Horace influerades dock inte enbart av grekisk litteratur, utan även av grekisk filosofi. Han har enligt många forskare, tidigt influerats av den grekiska filosofin, som efter sin upphovsman, Epikuros, kallas epikurism.

Epikuros, levde och verkade i Grekland omkring 300 före Kristus, alltså runt 250 år före Horace. Epikurismen kan sägas ha stått i konkurrens med Platons akademi, där Horace var elev. Trots detta anses Horace ha varit en anhängare av Epikurismen. Epikurismen attackerade föreställningar om vidskepelse och gudomligt ingripande och menade att Gud(arna) inte var så småaktiga att de brydde sig om eventuella mänskliga små felsteg. Vidare trodde man inte på ett liv efter detta.

Epikurismen menar att man skall försöka uppnå glädje, njutning (eudaimonia) i livet. Det uppnås ansåg man, genom att erhålla lugn i kropp och själ (ataraxia), vilket också leder till befrielse från smärta (aponia). Kombinationen av ataraxia och aponia är, enligt epikurismen, det ultimata livet. Epikurismen ansågs länge, framförallt av de kristna, att vara för ett utsvävande liv och därför fördömdes den. Texterna bannlystes och mycket få av dem översattes och kopierades. Vilket gör att vi i dag inte känner till speciellt mycket om filosofin.

Mot epikurismen som en utsvävande lära talar flera av de viktigaste lärosatserna som varje epikuré skulle lära sig. Till exempel,

– Man bör undvika det som skapar oro, som politik och offentligt liv.
– Man bör leva i stillhet, bland sina vänner. En epikuréansk maxim som passar in på detta motto är “Lev i skymundan!”
– Människan bör söka de ting som ger lust, men inte nöjesliv och tillfällig njutning, utan det livets goda som leder till varaktig lycka. Man bör alltså enligt epikurismen ha god kontroll
över sina njutningar (“njut – men med förnuft).