Epikurism och andra filosofier

image5Epikurism och Buddhism
Många av tankarna och idéerna inom Epikurism känns igen från Buddhismen som uppstod i Asien cirka 100-talet år tidigare. Båda är pragmatiska och båda saknar “Gudsbild”. Båda menar även att man skall söka lugn och tillfredsställelse inom sig själv inte via någon “överhet”. Både Epikurism och Buddhism förespråkar också ett måttfullt leverne, även om Epikurismen blivit misstolkad på den punkten. Båda saknar tro på ett liv efter detta, men Buddhismen avsäger det inte helt. Båda är också väldigt tydliga med att man skall ifrågasätta och inte tro att något är på ett visst vis bara för att auktoriteten säger så. Tvärtom skall “gamla sanningar” enligt båda filosofierna ifrågasättas starkt.

För både Epikurismen och Buddhismen är lidandet en grundsten. Lidandet finns, men kan minskas. Båda menar att lidande uppstår när vi önskar uppfylla (onödiga) mål. Båda menar att lidande kan minskas och glädje, harmoni infinna sig genom att inte ställa onödiga krav, utan i stället vara måttliga i våra förväntningar.

Men det finns också olikheter. Buddhismen menar att återfödelse, i något av fem (sex) tillstånd finns, medan Epikurismen ser döden som något slutgiltigt. För Buddhismen är befrielse högsta målet, medan Epikurismen ansåg glädje som högsta målet. Epikurismen utgår från våra sinnen, det vi upplever är livet, medan Buddhismen menar att vi uppnår förståelse för verkligheten genom att leva enligt läran (Buddhismen).

Epikurism och Platonism
Platons akademi, vilket var den plats där Horace fick sin högre utbildning drevs naturligtvis, även om Platon själv dog innan Horace blev elev, i Platons anda. Den stora skillnaden mellan Platon och Epikures var att Platon sökte den verkliga sanningen genom studier av verkligheten, medan Epikures andemening var att förändra människors livsstil för att de, människorna, skulle nå glädje.
Slutsats
Det är alltså mot denna bakgrund vi skall se Horace skrivande. För att förstå, måste vi sätta oss in i hans liv och hans förutsättningar. Förstå vilka medel han hade till buds och hur han, efter rådande omständigheter kunde använda och utnyttja sina förutsättningar. Han var son till en slav, uppväxt i ett oroligt Italien där romarna försökte ta makten. Fadern lyckades bli fri och avancera på den sociala stegen, från slav, till en slags statlig tjänsteman. Detta möjliggjorde högre utbildning i Grekland för Horace och därmed kom han också i kontakt med grekiska författares verk och grekiska filosofers tankar. Det är inte speciellt svårt att tänka sig att han påverkades, dels av sin bakgrund, dels av dessa grekiska författare som häcklade systemet, staten. Staten, vars styrande i, något som vi kan kalla Horace egenupplevda värld, bara försökte skapa fördelar för sig själva, genom mutor och korruption och egentligen inte brydde sig om folket, snarare såg dem, mera som marionetter, brickor i spelet. Samtidigt som han antagligen föraktade etablissemanget och vad det stod för insåg han att han behövde etablissemanget för att kunna leva ett någorlunda bekymmersfritt liv.

Hans fars egendom var beslagtagen av staten och hans enda sätt att klara sitt uppehälle, att försörja sig, var att skriva, men för att lyckas som författare, poet, var han tvungen att bli uppskattad och erkänd av det etablissemang han hade så många aversioner mot. Han blev, en sorts hovnarr, en som i mångt och mycket talade om sanningen om den korrupta överheten, men gjorde det med överhetens godkännande, för att det roade dem. På ett sätt kan man väl säga att han misslyckades och staten, romarriket lyckades, för i och med att hans popularitet som författare steg, minskade också hans sociala engagemang, i vart fall i hans prosa.

Det finns flera versrader som påminner eller liknar det som skrivs i Odes 1.11, “Carpe diem, quam minimum credula postero”, lev i nuet för om morgondagen vet vi intet. Speciellt just i böckerna benämnda Odes. Ett annat exempel, Odes bok III rad 65 – 68, ”

Ille potens sui
laetusque deget, cui licet in diem
dixisse “vixi: cras vel atra
nube polum pater occupato
vel sole puro”.

“Lycklig den man som kan säga,
jag har levt nu i dag.
Vad bryr jag mig om vad morgondagen kan kräva
för i dag har jag levt med välbehag”.
(fritt översatt av artikelförfattaren)

Fortsättningen, rad 69 till 72 lyder, i artikelförfattarens översättning,
“Inte ens himlen kan ändra på det som redan har hänt
Det som har varit har varit och lycka har det mig skänkt”.
Både versraderna ovan och “Carpe diem, quam minimum credula postero”, lev i nuet för om morgondagen vet vi intet, kan ses som utslag av, eller tecken på, Epikurism. Samtliga av de beskrivna versraderna visar på influenser från epikurism somliga menar till och med att “Carpe diem, quam minimum credula postero”, lev i nuet för om morgondagen vet vi intet, är den perfekta sammanfattningen av vad epikurismen står för och önskar uppnå.

Carpe Diem skall alltså, enligt denna tolkning, varken ses som ett uppror mot överheten eller som ett politiskt ställningstagande. I stället skall Carpe Diem ses som en uppmaning att njuta av livets glädje, när den än infinner sig, för vi vet aldrig om eller när vi får uppleva glädje igen.